Men …vi varande dem ju

De var lite sura pa mig ”Israel Ministry of Foreign Affairs”, pa twitter eftersom jag har retweetat och tweetat om hur det gar för ship-to gaza expeditionen och hur deras försök att bryta blockaden har bemötts av militärstyrkor. Sen hade de hittat vapen ocksa pastod dem …
Alltsa skottsäkra västar … jo okej da man kanske kan sla nagon i huvudet med dem, men vapen ???

De (IsraelMFA alltsa) skrev i en direktlänk till mig och nagra andra ship-to-gaza supportrande twittrare ” @kurtrudder @ckreations @fnix @FRFI The interception of the flotilla followed numerous warnings given to the organizers of the flotilla ”

Varningar …. alltsa Ship-to Gaza försökte med hjälp av flera batar, bland annat en Svensk, bryta blockaden och komma med förnödenheter till befolkningen. sa vada varnade …Förtjänar nagon som bemödar sig att göra en medmänsklig handling att bli bemött med valdsamheter fran en militär pa det sättet … Det här handlar om medmänsklighet, att inte stötta en blockad där civila blir lidande. Jag skiter i hur manga varningar som kom fram, det är dags för världen att sluta se pa.

Jag befinner mig just nu i Berlin, staden som hela tiden bär spar av mänskligt lidande. Överallt kan du se minnesplatser för dödade judar, Piolacker, Romer, homosexuella, sjuka, barn, vuxna, kvinnor , män…
I tyskland menar man att vi ska visa världen allting för att se till att det aldrig händer igen.

Vi har alla bevisen, ända händer det igen, och igen och igen…

Nagonstans maste valdet ta slut, och om det är sa att de tio som dog pa skeppet och de 120 (?)som nu sitter fängslade för att ha försökt att hjälpa människor med förnödenheter ända har öppnat omvärldens ögon sa hoppas jag att världen direkt gör nagot at det.

I min tankevärld ser jag nu framför mig hur samtliga kringliggande länder gör gemensam sak och säger Nu far det vara nog! För även om det är lang bort och vi inte ser det hända sa har vi tillräckligt med bevis pa lidande som människor orsakat människor för att vara kloka nog att inte lata det hända igen, eller?

FN tar ton och Malawi ger vika … på tiden folks!

Steven Monjeza och Tiwonge Chimbalanga släpps ut ur fängelset på måndag. ” Va? Säger du nu, vilka är det och varför ska jag bry mig om det?”
Jo Monjeza, 26, och Chimbalanga, 20, arresterades I December förra året efter att ha firat sin förlovning. De fick fjorton års fängelse för att de är homosexuella …. och i Malawi ( I sydöstra Afrika) åkalllar man satan om man utövar sådana syndiga handlingar… Nu har de alltså äntligen släppts efter påtryckningar från FN om att de omedelbart ska släppas.

Vad det kan ha för konsekvenser för landet och de kringliggande länderna ska bli spännande att se. Männen blev ursprungligen fängslade eftersom man dömde enligt föråldrade Brittiska coloniallagar. Lagar som ännu har sin härskande hand över många av de kringliggande länderna i Afrika. I Uganda till exempel har kyrkan rätt att misshandla homosexuella, och man vill stärka lagen till att inkludera dödsstraff för homosexualitet.

Det är så viktigt att världen får se de här skeendena, det är så viktigt att vi öppnar ögonen och faktiskt pushar organ som FN att ta aktiv ställning när ett land kränker de mänskliga rättigheterna på det här sättet.
En stat får aldrig peka ut för människor hur de borde leva sina liv, så länge vi inte skadar varandra så bör vi ge alla människor så stor chans som möjligt att styra sin tillvaro.

Vem man får älska ska ingen stat eller kyrka få ta beslut om!

Alltid någon annas fel?

I DN kan man idag läsa en artikel om boken ”Fult Folk” där författarna skrivit om hur SD plockar väljare från de etablerade partierna och att det är partiernas eget fel eftersom de missat en gedigen väljarbas. En skara människor som alltså hamnar utanför eftersom de inte har utbildning och möjlighet att delta i den globaliserade värld som vi befinner oss i. En skara människor som känner sig otrygga eftersom de levt i ett land där en utbredd rasism inte fått plats …

Amen vänta här nu… är det verkligen bara politikerna som misslyckats? Har vi inte misslyckats ganska kapitalt med vår grundutbildning för denna grupp människor om det är så att det så fort det blir bistra tider är invandrarnas fel?
Hur många av dessa har gått ut gymnasiet? Hur många bara nian? Hur ser vi på den samhällsvetenskapliga utbildningen inom lärarkåren. Den var rätt dålig under 80 och 90-talet när det mest handlade om att trycka in lärtarens kunskap i munnen på eleverna. ”Om du kunde se vad läraren tänkte, var det bra!”

Jag menar att homofobi, rasism, Islamofobi och liknande rädslor bekämpas bäst genom utbildning av folket. Det är inte bara inom partipolitiken man ska känna misslyckande om en stor del av Svenska folket väljer att sluta sig till främlingsfientliga partier. Det är även grundskolelärarna, lärarutbildarna och skolledarna själva och som grupp som bör fråga sig själv vad som gått fel.

Det är verkligen lätt att skylla på andra. Är man arbetslös, är det invandrarnas fel, är man singel är det säkert de homosexuellas fel. Är man fattig ja då är det någon annans fel.
Och väljer man att rösta på SD ja då är det de övriga partiernas fel…
Förresten … ska man verkligen behöva gå på högskolan för att vara ”bildad” nog att förstå att rättvisa och tolerans är vägen att gå?

Indoktrinerad, religiös eller lite tokig?

Det är märkligt egentligen hur mycket religion engagerar människor. Alla tycker någonting. även, eller kanske särskilt när de inte vet något.
När man sitter ute och pluggar eller någon i ett sällskap får veta att ett av de områden jag läser är religion så vill de ofta diskutera. Det är helt otroligt egentligen hur mycket folk tror sig vara bergsäkra på …typ!
Häromsistens hamnade jag i två ganska intressanta och timslånga diskussioner om religion, dels om synen på homosexualitet i de abrahamitiska religionerna och dels en om religion och krig. I dag gick jag in på ett Café innan mitt lunchmöte och kvinnan på Cafét såg på min religionssociologibok och sa.

- Läser du religionssociologi ?
-Ja (tror du jag har boken med mig för skojs skull eller?)
- Bra förklara då för mig varför folk blir typ religiösa ?

Först stirrade jag till på henne, ”Vad sa hon egentligen?” sen sa jag lite försiktigt:

- Ja det finns ju många orsaker förstås, sen beror det ju på hur man definierar religion, och det är vldigt sällan så att religioner är enhetliga. Man kan säga att det finns många subgrupper inom de olika religionerna eller att det inte bara existeraren kristendom, utan flera kristendomar.

Hon såg på mig, lite tomt sådär som när någon sagt något väldigt korkat och man inte har något svar. Sen sa hon:
- Ja men du vet alltså, eh … det här med religionsfrihet till exempel. Alltså att andra ska få ha samma rätt som kristna liksom? Jag menar du är ju säkert för det här med att alla ska få ha sin religion och burkor och sånt, fast det liksom typ är sådär kvinnoförtryck.

- Jag är nog inte riktigt säker på vad du menar med att jag skulle vara för (Det här med fördomar är också vanligt så per automatik är jag för burka för att jag läser religion då eller?), men ja jag är för att alla ska ha rätt att på lika vilkor utöva sin religion så länge den inte går ut över andra: jag är absolut emot förtryck i alla former.
Det ville hon inte höra på kvinnan, hennes uppfattning var redan solklar:

- Jamen vadå Islam går ju till exempel ut över andra, när de typ skriker ut från mosken sa hon.
- Jaha, men när våra kyrkor ringer i sina kyrkklockor då?

Det tänkte hon inte på … precis som folk inte tänker på det goda som kommer från religion, den dödsångest religion kan lindra, den trygghet den kan skapa och all kultur den har givit oss. För att inte tala om hur kristendommen bringade läskunnigheten till allmänheten.

Det finns många goda saker som religion kan användas till, precis som religion kan användas för dåliga saker . men ska man debattera bör man våga se båda sidor, inte bara läsa kvällstidningar och ta till sig det dåliga vi får oss till livs av dem.

Ord och hur de uppfattas

Respekt är ett sådant ord, och meningen ”att se upp till” något som ofta tolkas ”att ha som förebild/vilja vara som, dyrka …” . Respekt används ofta av auktoriteter med orden: ”Visa lite respekt (mot de vuxna)” ibland i klassrum, ibland på fritidsgården när en lärare exempelvis säger till elever att sluta prata, bråka eller annat. Men då har de missat att respekt är något man måste göra sig förtjänt av, något som man får för att man gjort något för det.

Vi diskuterade det här på lunchen idag, jag och S just för att vi båda stött på en sådan vanlig ordförståelseförvrängning. Dels på morgonen när jag fick höra: Jag vet ju att du ser upp till mig” av någon jag respekterar för många saker, men förebild eller vilja vara som … är väl kanske inte riktigt det jag skulle kalla det.

S å sin sida fick idag frågan på sin intervju :”Jaha S Vem ser du upp till, inom politiken?”. Han svarade:
-Tja det finns många som jag respekterar för många saker, men ser upp till, nej jag vet inte`?
Intervjuaren svarade något förnärmat:
-Jaaa men respekterar alltså.
-Jag var nära på att upplysa intervjuaren om att det inte är samma sak sa S, men sen insåg jag att jag redan sagt det och han inte förstod. Hur kan man inte förstå en sådan sak?

Fast det är inte så lätt, in fact är det väldigt svårt med språk, och inte bara det vi hör i tal. textmeddelanden och mail har inte gjort det enklare. För visst tal kan förstås ord missuppfattas, som att betydelsen av rosa för mig är ett annat rosa för någon annan. Det är sällan man är medveten om betydelsen och ibland kan det som är vänskapligt menat för mig, vara en kniv i ryggen på någon annan.

Men i text är det ännu svårare eftersom nyanser i språket är svåra att läsa av i textmeddelanden. Ta till exempel om någon skriver ”Eller hur”, det kan läsas som en fråga om du håller med? Ex: Igår såg vi en grön bil, eller hur?, eller så kan man läsa det som något sarkastiskt: AAAAmen eller huuur!
En dunk i ryggen men den vänskapliga versionen av ordet: Kom igen nu slöhög, läser man annorlunda än SMSet slöhög!!!

Allvaret kom och tog mig …

… högg mig i tanken och väckte mig ur de lite smårosa semesterdrömmarna där jag satt framför datorn och planerade allt som ska hinnas med under min tid i Jerusalem i sommar.
Jag ska klättra på Masada, väckas upp av soljuset på det vackra berget, bada i det fantastiska Döda havet, andas in historien och gå i religionernas fotspår i betlehem, besöka Palestina. Kanske hinna med en och annan Shawarma och så förstås testa på Krav Maga.

Så dök bekräftelsen från gudien upp i Brevlådan, alla turer fanns med och slutorden där under fick mig att inse att det faktiskt är en annan vardag. Visst vet jag det, visst förstår jag det, men det blir så påtagligt, så nära när de vänligt upplysande orden i ett enkelt svarsmejl säger: ”We also have New armored buses with inspiring guides ”, vardag för dem, en väldigt märklig känsla för säkra mig, som sitter här utan rakethot, vid min dator och planerar en resa …

Att börja där man är …

… är inte alltid så lätt, och ibland förstår man nog inte var man är för att folk berättar hur det ska vara. För ett år sedan tog jag över en grupp IT/design-elever. En dag i veckan skulle vi lära oss ”Det här med IT, sociala medier, design, och sånt…”
…och sånt, vad fan är det? Lite nervös var jag nog inför den första lektionen, nog för att jag hade haft elever förut, nog för att jag kände mig hemma på ”det här med IT och sånt”, men ändå, vad kunde de? Vad ville de? Jag satt med kursmaterial i handen, stirrade i boken och tänkte, men vad fan … la boken på hyllan och sket i planeringen.

- Vad gjorde du sa du? Sa kollegan som slitit med sin planering hela veckan, när vi sågs på stan.
- Äh, jag tänkte fråga dem vad de vill lära sig istället.
- Hur menar du nu, ni har väl ett kursmål? Det är ju bara att planera utifrån den.

Tack och lov sket jag i honom, jag gick helt naken (metaforiskt sett) till min första lektion med den nya gruppen. Där satt de människor med olika bakgrund, olika förväntningar, olika attityder till att lära sig ”Det här med IT”. För att citera en facebook grupp så, Ni vet : ”Tystnaden som uppstår när ….” en lärare säger det oväntade. Jag sa till dem att de skulle berätta vad de ville, vad de kunde. TYSTNAD!Vadå var jag inte där för att lära dem saker?
Jag frågade igen, men vad kan ni, vad har du och du och du för mål och vem är du? Det tog en evighet (Säkert bara några minuter egentligen) men sen vaknade rummet. Hjärnorna arbetade febrilt. ”Jag vill kunna designa en hemsida, Jag vill redigera bilder, Jag vill göra spel, jag vill layouta tryckt media, jag vill lära mig ett nytt programeringsspråk, ett projekt kanske”. Det blev två sidor med jag är och jag vill och jag gick hem och kände mig väldigt liten den där första dagen. Vad hade jag gjort? Hade det inte varit bättre att bara säga: På den här kursen lär vi oss det här och läsa ur kursboken? Det hade förmodligen varit enklare, för hela den kommande veckan gick åt till att binda ihop deras bakgrund, med deras vilja.
Vi har arbetat fruktansvärt okonventionellt när det gäller vuxnas lärande, vuxna människor (det veeeet ju alla) kan ju bara göra ”vuxna ” saker va, så det blev många blickar och kommentarer i ringhörnorna när jag till mina vuxna elever tog in vattenfärg, kritor, klister, papper och saxar.

- Håller ni inte på med layout sa de?
- Jo sa jag, hur ska man lära sig färglära om man inte får leka lite.

Men efter det här året, när jag nyss fått höra att de budgeterat in mig (och ber mig vara kvar)fast de egentligen ska göra sig av med de inmhyrda lärarna, har jag själv lärt mig massor.
Det är det viktigaste i lärandet, att vara lärare i dag handlar inte om att mata in saker som de redan kan. Det handlar om att ta vara på vad de kan, låta de andra lära sig av varandra och själv engagera sig i och vara en del av lärandet.
Hela livet handlar ju om det. Du kan inte börja lära dig ett språk utan språkets grundstenar, du kan inte lära dig matte genom att bara titta på en bok där det står siffror. Du kan inte få verklig kunskap om du inte börjar just där du är och hittar en väg där du vill vara!

Kära elever ett år har gått och idag sitter jag här med det angenämaste arbetet av alla, intyg och slutomdömmen ska skrivas! Jag är grymt stolt över er alla!

När träningen räddar liv …

Det var tränarna ”Coatch” (R.I.P) och Mikael som såg mig när jag behövde synas, pressade mig när jag behövde pressas och stod där som starka pelare när jag föll.

Det var tränarna, blodsbröderna och AIK. … Utan mina två tränare i barnåren hade jag kanske varit död, kanske … eller kanske bott på gatan …kanske … I alla fall hade jag förmodligen inte suttit här just nu, just idag.

När jag utbildar/föreläser om de utsatta barnen försöker jag alltid ta upp hur viktig e värld med vettiga vuxna är. Alla barn har inte vettiga vuxna hemma, det är därför vi som tränare, ledare och lärare eller bara vuxna i ungdomars närhet måste våga ta steget upp och bli de vuxna de behöver.

Idag vill jag hylla er som gör något för de barn och ungdomar som finns runt omkring er, som är deras guider, stöd och vägledare. I bland är det jävligt tufft att stå där som den där klippan men glöm aldrig hur mycket ni betyder!

Jag nämner inga namn, det behövs inte , det här är till er alla som på något sätt vågar vara vettiga vuxna!

I was in hell, and I loved it

- Jag spenderar endel tid i Berlin för närvarande och har en klubb där som jag gästtränar på. Träningsmässigt det bästa jag gjort att smaka på en ny morot, en ny motivator, ett nytt mål att ta sig förbi. När var jag där första gången och när jag klev in genom dörrarna såg jag en stor lokal med lite mattor i hörnet och oslipad plywood på golven och i ringen. ”Ambitiöst” tänkte jag, ”Släpar de fram mattorna varje gång alltså?”

Men det gjorde de ju inte, nä här tränades det direkt på trät, barfota och jo det var verkligen oslipat …
”Wow, tänkte jag, hårda killar” det var INNAN jag fick känna på hur deras pass såg ut. Här gällde det att ta fram krigarhjärtat och fokusera på det vi lär oss hos D.
”Ge inte upp och när du tror att du inte orkar ORKA lite till.”

Passen på min gästklubb är två timmar långa, standraduppvärmning är 30 minuter intervallhopprep. Min första tanke när uppvärmningen var klar var väl ungefär: ”WTF ska vi göra mer nu menar du?” Tränarna hångarvade lite åt min uppsyn och nämde väl att dammet i damerans berodde på att det inte var så mycket tjejer här . Då vaknade det, tävlingshjärtat, och i mitt stilla sinne tänkte jag, nehe den här blir ni inte av med så lätt. Det gäller att motivera sig själv med rätt saker.
Och här fanns det ingen vila, jag var död och då var det dags att gå in i buren och klincha … Det var visserligen rätt motiverande att INTE ramla i backen med tanke på underlaget men inte så lätt med motstånd som väger 30-40 kilo mer. (Jo inte nog med att jag var tjej, jag var minst också …)

Efter det säckövningar (i intervaller givetvis) och så trettio minuters privatteknik, avslutet var 75 av vardera situps, puschups, backups och highjumps …(Vilket man faktiskt fick göra på matta, det är det de har dem till). Alltså jag ser mig som hyfsat vältränad, jag kör ungefär fem dagar i veckan, ibland dubbla pass, utöver kampen kör jag löpning/cykling och ibland styrka men jag var inte beredd på det här , alls! Så nu måste jag träna mera, orka mera, ha hopprepet konstant i väskan och ta mig till nästa mål, för det som skulle bli komplementträning i Tyskland har nu blivit en motivator till att köra håradre. Oslipad plywood och hångarvande 110 kilostyskar ska ned i golvet. Jag hade kommit till Hell, och jag älskar det.

Konst eller konstigt

We love …. Berlin!

jag brukar ta U-bahn eller S-bahn när jag har tid över bara någonstans i utkanterna av Berlin och ta sikte på Fehrnseherturm (TV-tornet) när jag går tillbaka. I berlin finns det alltid nya upptäckter att göra, nya häftiga undergroundklubbar att upptäcka, nya konstnärer och musiker gömda på de mest otänkbara ställena.

Och så konst som denna
Jag glömmer alltd vad spelet heter där man ska rulla en boll och samla saker i den, men det kändes nästan som att ha blivit inputtad i TVn i väntan på domedagen.

Överallt hittar man konst, vackra graffittiväggar, och människor som andas, lever i (bokstavligt) och älskar sin konst.